Utvecklingsguide

Vill du veta mer om hur vi ser på utveckling, kommunikation och relationer? I den här guiden har vi samlat texter som vi delar ut till våra gruppdeltagare, som ett komplement till det vi gör praktiskt. Vi tror att förändring bygger på erfarenhet, så även om vi kan lära oss mycket av att läsa så tror vi inte att det räcker för att åstadkomma verklig förändring. Men vi hoppas att texterna kan ge inspiration till praktiskt utforskande!

Texterna är skrivna av psykolog/psykoterapeut Björn Christensen och baseras framför allt på Yvonne Agazarians systemcentrerade teori och metod (bl.a. Systems-Centered Therapy for groups, 1997). Björn har utbildat sig i denna metod kontinuerligt sedan 2011 (Systems-Centered Training and Research Institute, sctri.com).

Innehåll:

  • Personkemi eller beteende?

  • Hur vi lär oss

  • Spegling

  • ”Putta, vinka, ro”

  • Funktionellt subgruppande

  • Brus

  • Utvecklingsfaser

  • Ilska, våld och moralisk indignation

  • Överraskningar och lärdomar

  • Återkoppling

  • Ordlista

  • Att formulera mål

  • Förklara eller utforska

  • Omsorg, beroende och auktoritet

  • Systemcentrerad teori

  • Intoning, bristning och reparation

  • Sammanhang - mål - roll

  • Oro

  • Könsskillnader och könsroller

  • Kraftfält

  • Separation, oavslutade affärer

Personkemi eller beteende?

Myten om personkemi

Många tror att en relation blir tillfredsställande bara man kopplar ihop personer som passar ihop. Vi talar om ”personkemi”, som om det handlar om något som är omöjligt att observera eller påverka. Vi säger att det är svårt att ge Anna kritik eftersom hon är så känslig eller att vi känner oss otrygga med chefen eftersom han är så känslokall. Eller så tänker vi att det är något fel på oss själva eftersom vi ständigt hamnar i besvärliga relationer. Vi tänker att bara vi träffar ”den rätta”, får en ”bra” chef och ”vettiga” kollegor, så kommer allt att vara frid och fröjd.

Att skilja mellan person och beteende

Det mesta tyder snarare på att det är våra beteenden – det vi säger och gör – som påverkar våra relationer. Det spelar mindre roll vem som säger att du är en idiot än att och hur personen säger det. Och när chefen blir arg för att du sagt att du skulle vilja ha mer styrning, så är det inte du som person utan ditt beteende som triggat denna reaktion. När vi börjar tänka i termer av beteenden blir det lättare att påverka våra relationer, i första hand genom att undersöka hur vi kan förändra våra egna beteenden och hur detta i sin tur påverkar andras beteende.

Att formulera mål

Ju mer medvetna vi är om vad det är vi vill åstadkomma, desto större är chansen att vi faktiskt uppnår vårt mål. Vad som ytterligare förbättrar våra chanser är om målet är:

  1. Positivt formulerat

”Att sluta röka” är ett negativt formulerat mål eftersom det talar om för oss vad vi inte vill göra. Det ger oss ingen vägledning om vad vi ska göra istället och riktar vår uppmärksamhet mot det vi försöker lämna. Om vi kan formulera vad det är vi vill göra istället, t.ex. ”Att börja motionera” så riktas vår energi mot det vi faktiskt vill åstadkomma och ökar sannolikheten att detta faktiskt sker.

  1. Konkret

”Att börja motionera” är i och för sig positivt formulerat, men vagt. ”Att springa 5 km två gånger i veckan” är betydligt mer konkret och därigenom mer sannolikt att det kommer att hända. Om jag dessutom lägger till ”…på måndag- och torsdagkvällar kl.18.00” ökar sannolikheten ytterligare.

  1. Realistiskt

”Att vinna en marathon” kan vara ett realistiskt mål för en elitlöpare, men för de flesta av oss skulle ”Att ta mig igenom en marathon” vara tillräckligt ambitiöst. Orealistiska mål bäddar för besvikelse. För att avgöra vad som är realistiskt är det ofta till hjälp att fråga andra som försökt göra samma sak.

  1. Uppdelat i lagom stora steg

Ambitiösa mål tjänar på att delas upp i mindre steg, som att börja med att springa en kort sträcka två gånger i veckan och gradvis öka längden och antalet träningspass som en förberedelse för en marathon.

  1. Delat med andra

Att tala om för andra att vi har bestämt oss för att springa en marathon ökar chansen för att vi faktiskt gör det. Att komma överens med en vän om att göra det tillsammans ökar chansen ytterligare.

Hur vi lär oss

Kunskap eller färdighet?

En viktig fråga är om vårt mål är kunskap eller färdighet. Kunskap är något vi vet intellektuellt, medan färdighet är förmågan att göra något i praktiken. Kunskap kan vi läsa oss till, men kunskapen i sig kommer inte att påverka vår praktiska färdighet. Hur bra på att spela golf blir man t.ex. av att endast läsa böcker om hur man spelar golf? Motsatsen är också sann – vi kan ha en praktisk färdighet utan att på ett intellektuellt plan veta vad det är vi gör. Många föräldrar tar exempelvis väldigt god hand om sina barn utan att någonsin ha läst en bok om barnuppfostran eller utvecklingspsykologi.

Övning ger färdighet

Så om ditt mål är en större färdighet att påverka relationer, så uppnår du detta knappast genom att läsa eller lyssna på föreläsningar, utan genom att träna, göra övningar, helst tillsammans med andra som kan ge dig återkoppling. Denna text är i första hand tänkt som en inspirationskälla till den typen av träning.

Hur hjärnan fungerar

I slutet av 1900-talet upptäckte hjärnforskarna att hjärnan i vuxen ålder har en betydligt större förmåga att utvecklas än vad man tidigare hade trott. Allt vi gör, upplever och tänker fortsätter att påverka hjärnan så länge vi lever. Lite förenklat kan man säga att hjärnan består av nervbanor som kopplar ihop våra upplevelser, tankar och handlingar. När vi t.ex. reagerar på en yttre händelse med vissa tankar eller ett visst beteende, skapas en nervbana. För varje gång som detta sedan upprepas, förstärks nervbanan och blir så småningom som en motorväg som gör vår reaktion snabb och automatisk. Vi har skapat en vana, som blir svårare att ändra på ju fler gånger den upprepas. I varje ögonblick har vi dock ett val att ändra något i vårt sätt att tänka och bete oss, vilket skapar nya nervbanor, till en början snåriga stigar jämfört med motorvägarna, men ju fler gånger vi gör samma val desto bredare blir stigarna och ju mer sällan vi använder de gamla motorvägarna desto mer växer de igen. Så förutsatt att vi har tillräcklig motivation och uthållighet kan vi genom träning programmera om våra hjärnor och skapa nya vanor.

Förklara eller utforska?

Ett grundläggande vägval i hur vi förhåller oss till verkligheten är det mellan att förklara och att utforska.

Förklara

När vi förklarar utgår vi från det vi tror oss veta om världen, andra människor och oss själva. Över tid har vi skapat en karta över verkligheten, som vi sedan använder för att förklara (tolka, förstå) det som händer här-och-nu, det förflutna och framtiden. Våra hjärnor är konstruerade för att förutsäga och ge oss en upplevelse av kontroll och stabilitet, vilket hjälper oss att hantera återkommande situationer utan att behöva upptäcka allt från grunden varje gång. Nackdelen är att kartor föråldras och när vi förklarar går vi miste om den upplevelse av nuet som kan ge oss ny information som korrigerar våra kartor. När vi förklarar upptäcker vi inget nytt.

Utforska

När vi utforskar använder vi oss av vår emotionella intelligens – vår upplevelse – och öppnar oss för något nytt och okänt, vilket ökar chansen att ta in ny information. Denna information kan vi sedan använda för att korrigera och komplettera våra kognitiva kartor. Utmaningen är att den osäkerhet vi upplever på gränsen till det okända kan vara svår att stå ut med om vi inte har tillgång till vår nyfikenhet. Nyfikenhet för det okända är en förutsättning för att upptäcka något nytt.

Känslor

Känslor innehåller både information och energi. Oro innehåller t.ex. information om att en fara hotar, samt den energi som behövs för att undkomma faran. Problemet är att känslorna antingen kan vara ett resultat av hur vi förklarar världen (den kognitiva tolkningen kommer först, sen känslan) eller väckas av vår upplevelse av världen (känslan kommer först, sen den kognitiva förståelsen) och att förklaringar som sagt inte alltid stämmer med verkligheten. Oron kan alltså komma från en förklaring som inte stämmer med verkligheten. Känslorna upplevs likadant oavsett hur de uppstått – de är lika verkliga – och det kan därför vara svårt att skilja mellan dem som väckts av våra upplevelser och dem som väckts av våra tankar. Enda sättet att ta reda på detta är att utforska!

Distraktioner – att resa i tid och rum

Distraktioner är tankar som hindrar oss från att vara närvarande här-och-nu. Dessa tankar kan handla om det förflutna, nuet eller framtiden, men har det gemensamt att de väcker känslor och att både tankarna och känslorna hindrar oss från att upptäcka vad som händer i verkligheten här-och-nu. Tankar som handlar om det förflutna eller framtiden är ofta försök att förklara något i nuet som vi är osäkra på, men de hindrar oss från att utforska verkligheten.

Omsorg, beroende och auktoritet

En dynamik som ofta uppstår i mänskliga system är rollerna av att vara hjälpsökande respektive hjälpande. Båda dessa roller kan antingen hjälpa eller hindra oss från att utvecklas. I den hjälpande rollen kan vi skilja mellan omsorg – då vi gör något för andra som de inte kan göra för sig själva eller som bidrar till att de lär sig något nytt – och omhändertagande – då vi gör något för andra som de skulle kunna göra själva eller skulle kunna lära sig.

I den hjälpsökande rollen kan vi skilja mellan ett funktionellt beroende – då vi uttrycker behov av hjälp med något som vi verkligen inte kan göra själva – och en roll som vi kan kalla identifierad patient – där vi upplever och/eller framställer oss som mindre kapabla och mer beroende än vi egentligen är.

Roll-induktion och roll-låsning

Roller uppstår aldrig i ett vakuum, utan i samspel med andra roller. En omhändertagande roll inbjuder till exempel till att ta upp rollen som identifierad patient, medan rollen som identifierad patient inbjuder till att ta upp en omhändertagande roll. Det kan vara svårt att se hur processen börjar, men när den väl börjat uppstår ett självförstärkande system som ofta leder till att vi fastnar i våra roller, vilket vi kan kalla för en roll-låsning. ”Suget” att ta upp en viss roll kan vi kalla roll-induktion och svårigheten att bryta mönstret när det väl har uppstått kan vi kalla för en roll-låsning.

Beroende och medberoende

Som människor är vi alltid beroende av varandra. Mest uppenbart som barn eller när vi blir sjuka och inte kan ta hand om oss själva fysiskt, men även en frisk vuxen är beroende av sina medmänniskor – socialt, fysiskt och emotionellt. Vi kan tala om funktionellt samberoende. Rollen som identifierad patient innebär ett överdrivet beroende och den omhändertagande rollen kan vi kalla medberoende, det vill säga vi är beroende av att någon är beroende av oss.

Stabilitet eller utveckling?

Den omhändertagande rollen och den identifierade patienten (medberoende och beroende) stabiliserar systemet genom att var och en vet sin plats och slipper komplexiteten av att både vara beroende och kapabel på samma gång. Inget fel i det, men för att utvecklas behöver systemet och individerna upptäcka och utforska denna paradox, som finns inom oss alla.

Auktoritet

Auktoritet betyder rätten att välja. Att ta upp min egen auktoritet innebär att jag gör egna val och tar ansvar för dessa. Att ge auktoritet till andra innebär att jag låter dem göra sina egna val och ta sitt eget ansvar. I rollen som identifierad patient ger jag upp min egen auktoritet, låter andra bestämma över mig och frånsäger mig mitt ansvar. Jag blir ett offer för omständigheterna. I den omhändertagande rollen fråntar jag andra deras auktoritet genom att göra val åt dem, hindra dem från att göra egna val och därigenom frånta dem deras ansvar. Auktoritet kan vara formell (som när en chef har auktoritet över en anställd) men är oftast informell och outtalad.

Hur skulle du beskriva följande beteenden?

Som omsorg, omhändertagande, funktionellt beroende eller identifierad patient?

Att knyta skorna åt en 2-åring

Att knyta skorna åt en 10-åring.

Att försöka lära en 5-åring att knyta sina skor.

Att säga till en 6-åring att hen borde kunna knyta sina egna skor.

Att försöka lära en 2-åring att knyta sina skor.

Att se olycklig och ovårdad ut.

Att dölja sitt dåliga mående bakom en fasad för att inte belasta andra.

Att gå fram och krama någon som ser ut att behöva det.

Att fråga om någon vill ha en kram.

Att inte fråga, för att ge personen möjligheten att träna på att be om en kram själv.

Att fråga vad som hindrar personen från att be om en kram.

Att med uppgiven röst säga att jag klarar inte av det här.

Att tala om för någon vad hen behöver eller borde göra.

Att försäkra någon om att allt kommer att bli bra.

Att överösa någon med komplimanger.

Att fråga om någon vill ha stöd och i så fall vilken sorts stöd.

Att vänta med att börja ett möte tills alla har kommit.

Att göra en lång utläggning om varför jag kommer för sent.

Att säga att det är okej att någon gång på gång kommer för sent, fast jag egentligen är arg.

Att fråga om hen är nyfiken på hur det påverkar gruppen att komma för sent.

Att fylla i ord när någon pausar i en mening.

Att göra en runda där alla får säga något.

Att fråga den som är tyst vad hen tänker på.

Att fråga om det är någon mer som vill säga något.

Att uttrycka ett skuldbeläggande missnöje med gnällig röst.

Att uttrycka ett missnöje med saklig röst.

Att fråga: ”Vad kan jag/vi göra annorlunda för att du ska bli mindre missnöjd nästa gång?”

Att fråga: ”Vad kan du göra annorlunda för att du ska bli mindre missnöjd nästa gång?”

Att försöka övertala någon att stanna kvar i en relation.

Att lova någon evig trohet.

Fyll på med egna exempel!

Systemcentrerad teori

En teori är en lins genom vilken vi kan se på verkligheten och som i bästa fall hjälper oss att se göra saker som vi annars inte skulle kunna.

Yvonne Agazarian (1929-2017) utvecklade tillsammans med andra en teori som beskriver mänskliga system (Theory of Living Human Systems, TLHS) och en metod för att påverka dessa (Systems-Centered Training/Therapy, SCT). Hennes intellektuella arv förvaltas av Systems-Centered Training and Research Institute, sctri.com.

Mänskliga system kan vara en individ, ett par, en familj, grupp, organisation eller hela mänskligheten. Varje system ingår som en del i ett större system och utgör samtidigt ett sammanhang för mindre system.

Vilka mänskliga system ingår du i?

Teorin hävdar att samma principer gäller för system på olika nivåer i denna hierarki och att varje förändring i ett system kommer att påverka både det större sammanhanget och de mindre delarna. Om ett team till exempel börjar eller slutar hälsa på varandra kommer detta både att påverka individerna i teamet och ha en effekt på resten av organisationen.

Hur påverkades du av att växa upp i ditt familjesystem? Hur bidrog ditt familjestystem till att forma samhälls-systemet?

Mänskliga system består av energi.

Hur kan vi veta om vi har mycket eller lite energi i vårt person-system (oss själva)? Hur kan vi se om en individ eller grupp har mycket eller lite energi?

Denna energi organiseras av gränser i tid och rum. Vem eller vilka ingår i systemet? När i tiden börjar och slutar systemet att finnas till? Dessa gränser kan vara för öppna, för slutna eller lagom genomsläppliga.

Kan du ge exempel på mänskliga system som har alltför öppna eller slutna gränser mot omgivningen?

Energin i mänskliga system har alltid ett mål. Vissa mål är medfödda i den mänskliga naturen – att överleva och utvecklas – och dessa kallas primära. Utöver dessa kan vi välja våra mål, som då kallas sekundära men som aldrig kommer att ha samma urkraft som de primära.

Vilka är dina sekundära mål?

Att vara systemcentrerad innebär att vara medveten om hierarkin av system som är närvarande samtidigt (till exempel individ, grupp och samhälle), energin, gränserna och målen för dessa samt att sätta sin egen personliga upplevelse i relation till dessa. Alternativet är att vara personcentrerad, då vi är så upptagna av våra personliga upplevelser att vi tappar nyfikenheten på hur dessa alltid ingår i ett större system.

Mänskliga system överlever och utvecklas genom att urskilja och integrera likheter och olikheter. En likhet kan vara till exempel att vi delar en åsikt, känsla, hudfärg, kön, religion eller beteende. Olikheter uppstår så fort vi inte delar dessa. Det som i ett sammanhang uppfattas som en oacceptabel olikhet kan i ett annat sammanhang gå helt obemärkt förbi.

Vilka olikheter har mänskligheten som helhet svårast att stå ut med eller integrera? Hur reagerar mänskliga system på dessa olikheter?

Vilka olikheter väcker din nyfikenhet? Vilka skulle du helst vilja slippa?

Kortsiktig stabilisering och överlevnad sker genom att identifiera likheterna inom systemet och olikheten utanför, samt att sluta gränsen mellan ”jag” och ”icke-jag”, ”vi” och ”dem”. Utveckling och långsiktig överlevnad sker genom att öppna gränsen för att släppa in och integrera olikheter.

Vi öppnar våra gränser för likhet men sluter dem för olikhet. För att gynna utveckling, problemlösning, konflikthantering och helande utvecklade Yvonne Agazarian det hon kallade funktionellt subgruppande.

Funktionellt subgruppande

Gemenskap bygger på likheter

Vi människor har en medfödd längtan efter gemenskap. När vi ser likheter med andra känner vi gemenskap, trygghet och blir mer motiverade både att lyssna och dela med oss av oss själva.

Konflikter och utveckling bygger på olikhet

När vi upplever olikheter med andra har vi en tendens (även den medfödd) att inte gilla detta och att försöka utplåna skillnaden, t.ex. genom att få andra att tycka som vi själva, att låtsas som om olikheten inte finns eller att välja bort personer som är alltför annorlunda. Samtidigt är det just våra olikheter som gör det möjligt för oss att lära oss något av varandra. Så hur kan vi använda oss av varandras olikheter för att utvecklas, utan att fastna i konflikter?

Subgrupper

En subgrupp är en del av en grupp som har en olikhet (konflikt) med en annan del av gruppen. Det kan t.ex. vara en del av gruppen som tycker det är viktigt att komma i tid och en annan del som inte tycker det. Eller en del av gruppen som pratar och en del av gruppen som är tyst.

Stereotypt subgruppande

Spontant har vi i allmänhet en tendens att fokusera på olikheten mellan subgrupperna och likheterna inom varje subgrupp. Detta skapar ett vi-dem-tänkande som lätt leder till ett debattklimat, rätt-fel-tänkande och minskad trygghet och nyfikenhet.

Funktionellt subgruppande

Om vi börjar med att identifiera likheterna inom varje subgrupp, så skapar vi den gemenskap som underlättar lyssnande och utforskande. Vi kommer då att upptäcka små skillnader även inom den grupp som verkade vara lika. Dessa skillnader är så pass små att de inte utgör något hot mot gemenskapen, men tillräckligt stora för att vi ska upptäcka något nytt. Medan den första subgruppen utforskar sina inbördes skillnader, kommer medlemmar i den andra subgruppen sannolikt upptäcka vissa likheter med vissa personer i den första subgruppen. När den första subgruppen är klar kan den andra ta vid och följa samma mönster – utforska de små olikheterna i det som verkade vara lika. På så vis kan gruppen gradvis ta till sig ny information utan att fastna i konflikter.

Fördelar med funktionellt subgruppande

  • När vi känner oss förstådda (reflekterade) och när vi känner gemenskap (att vi tillhör en subgrupp) ökar vår öppenhet

  • När vi reflekterar får vi en omedelbar återkoppling på om vi lyssnat

  • När vi blir reflekterade får vi en omedelbar återkoppling på om vi uttryckt oss klart

  • Minskad risk för att konflikter trappas upp skapar ett tryggt, kreativt och lärande klimat

Känn efter om du har en likhet eller olikhet

Om du både har en likhet och en olikhet är det större chans att det du säger når fram om du börjar med likheten!

Intoning, bristning och reparation

En viktig del av relationsbyggande handlar om att ”tona in” med varandra. Framför allt genom kroppslig, ickeverbal, kommunikation känner vi att vår egen och den andres känsloupplevelse är tillräckligt lika. Vi känner oss sedda, vi känner empati, närhet, samhörighet, trygghet och vågar kanske öppna oss lite till.

Tyvärr är mänskliga relationer fulla av ”miss-intoning” – situationer när den andre beter sig på ett sätt som känns meningsfullt för hen men som för mig upplevs som obegripligt eller fientligt. När våra känslotillstånd är alltför olika. Det sker en ”bristning” i relationen, tilliten, känslan av samhörighet.

För ett litet barn är det viktigt att lära sig att stå ut med bristningar i relationer och att lära sig att dessa går att ”reparera” genom att spegla varandras känslor och tona in på nytt. Om bristningar i våra anknytningsrelationer inte repareras integreras de däremot som en upplevelse av kontaktlöshet och uppgivenhet som gör det svårt att förvänta och kräva att bli sedd som vuxen. Det sker en missintoning med mig själv – en bristning mellan mitt medvetna jag och den del av mig som förväntar och kräver att bli sedd.

Att spegla varandra är en träning i intoning och reparation, där vi ofta konfronteras med små eller stora bristningar och antingen kan ge upp och sluta förvänta oss att nå fram till varandra, eller göra ett reparations-arbete tills vi hittat fram till varandra, oavsett hur lång tid detta tar. Med varje liten reparation i nuet reparerar vi också, steg för steg, de djupare bristningar som tidigare relationer lämnat efter sig inom oss själva och i vår tillit till andra.

Frustration och depression

Vid sidan av faktumet att mänskliga relationer är fulla av bristningar (och i bästa fall även av reparationer!) är ett faktum att vi är biologiskt programmerade att reagera med frustration när vi inte får våra behov tillgodosedda. Små barn och andra däggdjur har ofta väldigt tydliga reaktioner när vi till exempel tar ifrån dem deras leksaker, mat eller ungar. Som människor lär vi oss ofta tidigt i livet att antingen agera ut – skrika och slåss eller använda verbalt våld för att få det vi vill ha – eller agera in – vända frustrationen mot oss själva som en boomerang, fyllas av självkritiska tankar och tappa vår energi, det vill säga bli deprimerade. Depressionen, som kan vara från ett kort ögonblick till ett livslångt tillstånd, är en missintoning med mig själv – en bristning mellan mitt medvetna jag och min livskraft. En tredje strategi är att lämna den frustrerande situationen för att slippa ifrån känslan. Alla tre strategierna är normala mänskliga reaktioner, men kan ha negativa konsekvenser för oss själva, andra och för våra relationer.

En fjärde strategi är att göra plats inom oss själva för frustrationen som en källa till energi (livskraft) och information, och härbärgera den tills vi hittar ett konstruktivt sätt att kanalisera den. Vi utforskar frustrationen istället för att agera ut eller ”boomeranga” den. Detta är ofta svårt eller omöjligt att göra ensam utan kräver en trygg relation/grupp att göra det tillsammans med.

Frustration med en person är ett tecken på att det skett en bristning i relationen. Om vi kan utforska vår frustration tillsammans med den personen, utan att agera ut eller boomeranga, och utan att ta det enbart personligt, som att det är något fel på någon av oss, kan vi reparera relationen och komma närmare varandra. Vi kan komma till en djupare form av intimitet, där vi inte behöver vara rädda varken för frustration eller separation. Samtidigt reparerar vi också, steg för steg, bristningen i oss själva och får tillgång till vår livskraft.

Vilken strategi använder du oftast själv för att hantera bristningar/frustration i relationer?

  1. Agerar ut

  2. Boomerangar

  3. Lämnar

  4. Utforskar

Kan du ge några exempel?

  1. Från din vardag

  2. Från gruppen

  3. Från din barndom

Vilka för- och nackdelar har dessa strategier?

  1. För dig själv

  2. För sammanhanget/relationen/gruppen

Sammanhang – mål – roll– en modell för att förstå och påverka vår plats i världen

Olika sammanhang har olika mål

Varje dag skiftar vi mellan olika sammanhang, som vart och ett har sitt eget mål (se ex. nedan). Dessa mål kan vara mer eller mindre klart uttalade (explicita).

Varje person har olika roller i olika sammanhang

När vi går från ett sammanhang till ett annat byter vi roll. Dessa roller kan vi ge olika namn, som “förälder”, “trafikant” och “medarbetare”, och beskrivas som en uppsättning beteenden vilka hjälper sammanhanget att uppnå sitt mål.

Tydliga mål ökar chansen för att vi uppnår dem

Klart uttalade mål som alla i sammanhanget är överens om ökar möjligheten att uppnå målen. Om alla har olika mål och dessa dessutom inte uttalas leder detta sannolikt till besvikelse och frustration.

Hur är det i dina sammanhang – är målen uttalade eller outtalade? Tror du det skulle vara hjälpsamt att uttala outtalade mål?

Personliga mål vs. sammanhangets mål

Varje individ har sitt personliga mål, vilket oftast inte är exakt samma som sammanhangets mål. Jag kan t.ex. vara mer intresserad av att komma fram i trafiken själv än att alla ska komma fram på lika villkor.

Personcentrerad roll vs. medlemsroll

När vårt beteende styrs av våra personliga mål kan vi säga att vi tar upp en personcentrerad roll, till skillnad från när vi anpassar vårt beteende efter sammanhangets (gemensamma) mål. Om vi istället identifierar oss som medlemmar i ett sammanhang och ställer oss bakom sammanhangets mål, så tar vi upp det vi kan kalla en “medlemsroll”. Om vi vill utveckla ett sammanhang så behöver vi vara medvetna om sammanhangets mål och hur vi kan ta upp en medlemsroll i detta system, d.v.s. använda beteenden som hjälper sammanhanget att uppnå sitt mål.

Kan du se tendenser hos dig själv att ibland vara mer upptagen med att få dina personliga mål tillgodosedda än att bidra till sammanhangets mål? Vad vinner respektive förlorar du på det?

Vad är skillnaden mellan att ta upp en medlemsroll och en självuppoffrande roll? Vilka för- och nackdelar kan en självuppoffrande roll ha för andra/sammanhanget?

Ledarroll

En variant av medlemsrollen är ledarrollen. Skillnaden mellan medlemmen och ledaren är att ledaren har ett ännu mer utpräglat fokus på gruppens och sammanhangets mål, samt mandat (=auktoritet) att avbryta och styra gruppen mot sitt mål. Medlemmarnas roll är att stötta ledaren i dennes roll, alternativt att föreslå en mer lämplig ledare. Ledare kan vara formellt utsedda eller uppstå spontant, ha olika grader av formellt eller informellt mandat och vara mer eller mindre system- eller personcentrerade. En personcentrerad ledare ser eller gör ingen skillnad mellan sina personliga mål och gruppens mål.

Har du egna erfarenheter av självcentrerade, självuppoffrande respektive systemcentrerade ledare?

Funktionella roller och överlevnadsroller

När våra roller hjälper sammanhanget att uppnå sitt mål kan vi tala om funktionella roller.

Medlems- och ledarrollerna är exempel på detta. Men förvånansvärt ofta tar vi på oss, och bjuder in varandra till, personcentrerade roller som hindrar både sammanhangets och vår personliga utveckling. Någon blir överdrivet pratsam, en annan överdrivet tyst. Någon blir dominant, en annan undergiven.

Det som händer är att vi faller in i gamla välbekanta roller, ofta inlärda för länge sedan, som en gång i tiden var funktionella och hjälpte oss själva och våra sammanhang att överleva. Uppväxt i en våldsam familj lärde jag mig kanske att göra mig själv osynlig genom att vara tyst och passiv, vilket hjälpte mig att överleva och gjorde mig lättare att hantera för mina föräldrar. Eller så lärde jag mig att bli dominant och våldsam själv, som ett sätt att få åtminstone en del av mina behov tillgodosedda. Ju längre tid jag sedan tillbringar i denna roll desto mer automatisk blir den. Så småningom blir den en identitet som kan vara svår att skilja från mitt sanna själv.

Även om sammanhanget omkring oss förändras har vi en stark tendens att behålla våra invanda roller, särskilt när något händer som påminner om sammanhanget i vilket vi lärde dem. Vi kan kalla detta en trigger som väcker den gamla överlevnadsrollen till liv eller en induktion som suger in oss i rollen.

Vilka gamla överlevnadsroller kan du känna igen hos dig själv?

Vad triggar dessa?

Roll-låsningar

Roller uppstår inte i ett vakuum utan som en reaktion på en viss grupp-dynamik. Den vanligaste dynamiken är en kombination av dominans och undergivenhet, där dominanta beteenden triggar undergivna och tvärtom. Omhändertagande beteenden (dominant) triggar rollen som identifierad patient (undergiven) och tvärtom. En auktoritär ledare bjuder in andra till undergivna ”följar”-roller och tvärtom. När en gruppmedlem hävdar sin rätt att ”bara vara sig själv” utan att anpassa sig efter gruppens normer, triggas impulsen hos andra att omvända, tysta eller utesluta hen ur gruppen. Vi kan säga att gruppen utser en syndabock, vilket är det samma som mobbning. Samtidigt kan vi säga att medlemmen (oftast omedvetet) ”ansöker” om rollen som syndabock.  Syndabocksbeteendet att få ”vara sig själv” triggas i sin tur av gruppens krav på anpassning.

Dominanta beteenden kan också trigga samma dominanta beteende hos andra och en maktkamp uppstår. Omhändertagande beteenden kan få en aggressiv motreaktion – ”Jag behöver inte din hjälp!” – som antingen uttalas eller lägger sig som en passiv trotsighet under ytan. Dominanta ledarbeteenden får ofta en motreaktion – ”Jag bestämmer själv!” – som även den antingen är uttalad, men oftare går under jorden i en på ytan medgörlig roll, men under ytan ett trotsigt motstånd mot att stödja ledaren och gruppens mål.

Vi människor har en tendens att moralisera, till exempel tänka att den som mobbar gör fel och är en dålig människa. Vi utser mobbaren till syndabock och vill omvända, tysta eller utesluta hen ur gruppen. Utan att förstå det har vi själva klivit in i rollen som mobbare. Om vi kan normalisera impulsen att mobba, likväl som syndabockens ”bara vara mig själv”-impuls, kan vi istället utforska hur vi alla har båda dessa delar inom oss och skilja mellan beteenden som hjälper oss att vara kvar i våra gamla överlevnadsroller och medlemsbeteenden som hjälper det aktuella sammanhanget att nå sitt mål.

Exempel på överlevnadsroller och hur de ofta uppstår i par:

Sociala roller (flykt från verklighet/autenticitet)

Historieberättare Åskådare

Intervjuare Respondent (den som svarar på frågor)

Auktoritetsroller (kamp om makt/underordning)

Omhändertagande Identifierad patient

Mobbare Syndabock

Auktoritär ledare Bokstavstrogen följare

Rebell (ev. ”underjordisk”)

Intimitetsroller (reglera gemenskap/ensamhet)

Idealisering (försvar mot separation) Alienation (försvar mot gemenskap)

Vilka av dessa roller känner du igen från ditt eget liv?

Vad triggar dina överlevnadsroller?

Vad brukar du själv göra när du är missnöjd med en ledare? Stödja, öppet utmana eller i tysthet undergräva ledarens auktoritet?

Vi behöver aldrig ta något enbart personligt

När vi inser att både vårt eget beteende i ett visst sammanhang, och andras beteende i förhållande till oss, har mer att göra med vilken roll vi har i det sammanhanget än vem vi är som person, slipper vi ta saker enbart personligt. Att leva personcentrerat och ta allt personligt är kanske den största källan till relationssvårigheter och mänskligt lidande.

Utvecklingsfaser

Alla mänskliga system (individer, par, grupper och organisationer) går igenom förutsägbara faser i sin utveckling, alternativt stagnerar och fastnar eller går tillbaka till en tidigare fas. Det finns många modeller för detta.

Bennis & Shepard (1956) identifierade två faser, där den första handlar om frågan om auktoritet, det vill säga ”vem får vara med” och ”vem får bestämma”, medan den andra handlar om intimitet och ”samberoende”, det vill säga ”vilken grad av närhet vill vi ha”.

Bion (1961) upptäckte att grupper antingen samarbetar för att uppnå ett uttalat mål eller utifrån grundantagandet att gruppen 1) är beroende av en ledare, 2) behöver fly eller slåss, eller 3) behöver två medlemmar som skapar ett starkt band mellan sig (parbildning).

Tuckman & Jensen (1977) sammanfattade tidigare forskning i en ofta citerad modell med fem faser: forming, storming, norming, performing and adjourning.

Den modell jag själv fastnat för (Agazarian 2003) bygger vidare på dessa och består av tre faser (auktoritet, intimitet/samarbete och arbete/lek) där den första delas in i fyra sub-faser (flykt, kamp, roll-låsningar och auktoritets-krisen) och den andra i två sub-faser (förtrollning och besvikelse). Varje fas och sub-fas har sitt eget utvecklingsmål och sina drivande och hindrande beteenden (se tabell nästa sida).

Poängen?

Poängen med att vara medveten om dessa faser är att vi kan ha mer realistiska förväntningar, förstå vad som händer och se vad vi kan göra för att hjälpa systemet att utvecklas. Vi kan utgå från att varje gång en ny grupp eller relation bildas kommer det att finnas ”flykt-beteenden” (sociala roller, vaghet, oro, undvikande), som så småningom övergår i ”kamp-beteenden” (frustration och konflikter) och i bästa fall leder vidare till en stark känsla av gemenskap och kapaciteten att samarbeta.

Vi kan också se hur varje fas fyller en funktion i form av möjligheten att lära sig något som vi kan bygga vidare på i nästa fas. I flykt-fasen kan vi till exempel utveckla vår autenticitet och verklighetsprövande förmåga, vilka är nödvändiga för att undvika kamp-fasens fallgrop att fastna i skuldbeläggande och utagerande. Samtidigt som vi utvecklas genom faserna bygger vi i alltså ett alltmer resursstarkt och resilient (förmågan att hantera förändring, återhämta sig och vidareutvecklas) system.

Vi kan se motsatsen i många grupper, och inte minst i romantiska relationer, som försöker hoppa över auktoritetsfasen och börja i intimitetsfasen (förälskelse, ”smekmånadsfas”), för att ganska snart upptäcka att de verktyg som potentiellt utvecklas i auktoritetsfasen (verklighetstestande, konflikthantering och normsättande) saknas och att fallet tillbaks till kampfasen kan bli ett hårt uppvaknande som ofta splittrar systemet.

Ett grundantagande i det systemcentrerade perspektivet är att det större systemet alltid har mer makt över det mindre, det vill säga individen kommer att påverkas mer av den fas-specifika dynamik som finns i ett visst sammanhang än av sin egen personlighet och fria vilja. Mot den bakgrunden kan vi använda våra personliga reaktioner (likväl som andras beteenden) för att förstå vilken fas sammanhanget befinner sig i och hur vi kan hjälpa systemet att utvecklas.

Oro– ett försvar mot verkligheten

Oro, stress, nervositet, ångest och panik är ord som vi kan lägga lite olika betydelser i, men som i princip refererar till ett gemensamt fenomen – hur kroppen gör sig redo för att bemöta ett yttre hot. Fortsättningsvis kommer ”oro” att användas som ett samlingsnamn för detta.

Orons funktion och fysiologi

För att förstå vad som händer i kroppen när vi blir oroliga är det viktigt att förstå att vår hjärna och övriga fysiologi inte har förändrats särskilt mycket de senaste 100.000 åren, d.v.s. att förmågan att känna oro har utvecklats i ett sammanhang där fysiska faror hörde till vardagen och vi behövde reagera snabbt när de uppstod.

Det som händer i kroppen när vi uppfattar en situation som hotfull är att vissa delar av hjärnan skickar signaler till resten av kroppen, för att göra kroppen redo för kamp, flykt eller att ”spela död” (mycket viktiga förmågor för 100.000 år sedan!). Vissa funktioner i kroppen aktiveras, medan andra tillfälligt stängs av. Pulsen ökar, andningen blir snabbare, matsmältningen och de sexuella funktionerna ställs på paus och blodet förs istället ut i musklerna, vi kanske svettas, darrar eller känner ilningar. Vår uppmärksamhet begränsas av det vi uppfattar som hotfullt, medan vi blir mindre uppmärksamma på allt annat. Vi får svårt att tänka klart, tappar överblicken och får ofta något av tunnelseende.

I vårt moderna samhälle har vi mindre sällan användning av den här kamp- flykt- eller spela död-förmågan och vi kan uppleva vår de fysiska och kognitiva effekterna av oro som obehagliga och hotfulla i sig, vilket skickar en ny våg av oro genom kroppen och riskerar att förstärka oron till dess extremform, som vi kan kalla panik. Inget av detta är skadligt i stunden, men kan bli ett hälsoproblem om det pågår under lång tid. En effekt av att matsmältningen bromsas upp kan bli olika former av magproblem. Blir vi oroliga i samband med sex så får vi en sexuell funktionsnedsättning. Går vi och oroar oss under många års tid förstärks nervbanor som förknippar vardagshändelser med oro, vilket automatiserar oron som då kan ta över en stor del av vårt liv.

Skillnaden mellan oro och rädsla

Känslor kan antingen uppstå som en reaktion på verkligheten eller som en reaktion på våra tankar och vår kropp kan inte skilja mellan dessa. Känslan upplevs likadan och är lika verklig oavsett om vi står inför ett verklig fara eller om vi tänker att vi står inför ett hot. För att skilja mellan dessa kan vi kalla känslan som väcks av en verklig fara för rädsla och känslan som väcks av våra tankar för oro. Rädslan är funktionell, t.ex. om vi håller på att bli överkörda av en bil, då den hjälper oss att snabbt kasta oss undan. Oro är en missuppfattning av verkligheten som hotfull, som hindrar oss från att uppleva verkligheten som den är och begränsar vår tillgång till nyfikenhet och tänkande.

Skillnaden mellan oro och förväntan

Oro är ett försök att förklara den osäkerhet som är ett faktum i våra liv. Vi kan aldrig vara säkra på vad som kommer att hända i framtiden, vad andra människor tänker om oss eller vad vi skulle kunna upptäcka om oss själva. Men eftersom vi i allmänhet inte gillar osäkerhet försöker vi ersätta osäkerheten med förklaringar, baserade på våra tidigare erfarenheter. Förklaringar som gör oss oroliga och hindrar oss från att utforska det okända med en nyfikenhet för att upptäcka något nytt. Den känslomässiga upplevelsen av att det okända inte är farligt utan bara okänt skulle vi kunna kalla förväntan eller nyfikenhet.

Sunt förnuft och den inre forskaren

Så hur gör vi då för att avgöra om något är farligt eller inte? Svaret är att vi behöver verklighetstesta våra antaganden gång på gång allteftersom vår livssituation förändras. Vi behöver ta den känslomässiga signalen (oro/rädsla) på allvar men samtidigt koppla på det vi kan kalla vår inre forskare (den del av oss som är nyfiken på skillnaden mellan verklighet och fantasi). Utifrån detta utforskande, med tillgång till både tankar och känslor, kan vi handla utifrån vårt sunda förnuft i stället för enligt förlegade antaganden eller känslomässiga impulser.

Orons tre källor

Oro kan komma från tre olika källor – tankar, kroppsliga förnimmelser eller det faktum att vi står inför något okänt.

Tankar

De vanligaste typerna av tankar som gör oss oroliga är negativa förutsägelser och tankeläsningar. Exempel på negativa förutsägelser är “Jag kommer att göra bort mig”, “Andra kommer inte att tycka om mig om jag är ärlig/spontan” eller “Jag kommer nog aldrig att uppnå mina mål”. Det här är en sorts tankar vi alla har till och från och som gör oss oroliga. Det vi kan göra när vi märker att vi gör negativa förutsägelser är att koppla på vår inre forskare och fråga oss själva om vi verkligen kan förutsäga framtiden och utforska skillnaden mellan att leva i våra förutsägelser jämfört med att leva i nuet med den ovisshet om framtiden som är ett faktum.

Exempel på tankeläsningar är “Pelle tycker inte om mig”, “Nu tycker alla att jag sagt något dumt” eller “Det där sa hon bara för att göra mig glad”. På samma sätt som med våra förutsägelser kan vi här välja mellan att leva i vår fantasi (oftast inte särskilt trevligt) eller att koppla på vår forskare och ta reda på – så långt det är möjligt – om fantasin stämmer med verkligheten, genom att fråga personen i fråga om tankeläsningen stämmer. Nästa steg blir att fråga oss själva om vi tror på svaret vi får, men oavsett om svaret är ja eller nej, eller om vi tror på det, så är detta ett sätt att skilja mellan perception (vår förmåga att uppfatta verkligheten som den är) och projektion (felaktiga tolkningar av verkligheten) som kommer att minska vår oro.

Kroppsliga förnimmelser

En annan källa till oro är kroppsliga förnimmelser som vi inte förstår, till exempel om vi plötsligt känner hjärtat slå på ett ovanligt sätt, får en märklig känsla i magen eller ett tryck över bröstet. Om vi kopplar på vår forskare och försöker beskriva vad som händer i kroppen så konkret som möjligt, så kan vi utforska om detta verkligen utför en fara eller om vi bara är ovana att lyssna på våra kroppsliga signaler.

Det okända

Det faktum att vi i varje ögonblick i livet står inför något okänt (framtiden, andras inre liv, egna fysiska impulser vi ännu inte förstår) har också en tendens att göra oss oroliga. Alternativet är att koppla på vår nyfikenhet, vilken förutsätter det okända, och som gör oss till aktiva utforskare av ett spännande liv, i stället för passiva offer för livets okontrollerbarhet.

Att programmera om sin hjärna

Varje tanke, känsla eller handling motsvaras av en aktivering av vissa nervbanor i hjärnan. Ju oftare vi använder en viss nervbana desto mer automatisk blir den. Vi kan se den som en motorväg. Varje gång vi i stället tänker, känner eller gör något nytt skapar vi nya förbindelser i hjärnan, vilken till en början kan liknas vid en liten stig. Till en början kommer det nya beteendet att kräva ett medvetet val, men ju oftare vi gör detta val desto mer upptrampad blir stigen och till slut har vi skapat en ny motorväg och ett automatiskt beteende. Den motorväg vi slutar använda kommer till en början att utgöra en stor lockelse jämfört med stigen, men ju mindre vi använder den desto mer växter den igen. Nervceller som inte används förtvinar medan de som används ofta växer sig starkare.

Ilska, våld och moralisk indignation

Känslor är psykofysiologiska reaktioner som försätter kroppen i handlingsberedskap och utgör vår främsta motivationskälla. De förekommer på ett kontinuum från knappt märkbara till överväldigande.

I likhet med andra djur är vi biologiskt förprogrammerade att reagera med känslor för att detta har hjälpt oss att överleva och utvecklas. Irritation, frustration, ilska, hat och raseri är känslor som triggas av frustrerande situationer, till exempel konflikter. Det som händer i kroppen är att energi frigörs (ökat blodflöde), kroppen förbereder sig på kamp och vi har ofta aggressiva impulser som att slå, sparka, skrika, riva och bita. Ofta blandar vi ihop känslor och beteenden, men:

Ilska är en känsla – något som händer inuti kroppen

Våld är en handling – ett beteende mot någon eller något

Våldsamma handlingar kan beskrivas som ett kontinuum från milda (till exempel att höja rösten, ha en hård ton eller inte svara på frågor) till verbala attacker och hot till fysiskt/sexuellt våld, tortyr och dödande. Vi kan anta att dessa beteenden ofta var funktionella i forna tiden, när människor levde under mer fysiskt hotfulla omständigheter och ännu inte utvecklat verbala konfliktlösningsstrategier.

I princip har vi tre sätt att förhålla oss till våra aggressiva impulser:

  1. stänga in genom spänning (som en tvångströja runt våra känslor),

  2. agera ut i form av våldsamt beteende eller

  3. härbärgera som en inre, kroppslig, upplevelse.

I vår kultur har ilska fått dåligt rykte eftersom den förknippas med våldsamt och dysfunktionellt utagerande, medan möjligheten att härbärgera ilska och använda dess energi till konstruktiv handling är relativt okänd. Vi kan likna ilska vid en hammare, som kan användas antingen destruktivt (att slå andra eller oss själva med) eller konstruktivt (att bygga något användbart). Att bannlysa ilska är som att bannlysa hammare och vi går miste om en användbar resurs.

I likhet med andra känslor kan ilska vara en primär känsla (en reaktion på att verkligheten inte är som vi vill att den ska vara) eller en sekundär känsla (en reaktion på våra tankar, till exempel att något är rätt eller fel).

Eftersom vi människor har en extrem förmåga att tänka, har vi tendensen att göra moraliska bedömningar – vi tänker att någon har/gör fel medan någon annan (oftast jag själv) har/gör rätt. Denna kognitiva process triggar en sekundär känsla som kan se ut som och låta som ilska, men som drivs av tankar snarare än av verkligheten och hindrar oss från att känna våra primära känslor. För att skilja denna känsla från ilska (som en reaktion på verkligheten) kan vi kalla den moralisk indignation eller skuldbeläggande.

Ilska i sig är inte moralisk eller moraliserande. En hund biter dig inte för att den anser att du brutit mot lagen eller någon etisk princip – den biter dig för att försvara sig själv eller någon eller något som den bryr sig om.

Att säga att någon har gjort fel eller är en dålig person är uttryck för moralisk indignation och vad vi kan kalla en verbal attack. Beroende på hur det görs och i vilket sammanhang kan det vara en mer eller mindre våldsam handling.

Emotionell intelligens

Om vi kan lägga våra moraliska omdömen åt sidan och tillåta oss att känna vår ilska, så kan vi upptäcka att ilskan ger oss information och energi. Information om vad som viktigt för oss, vad vi är missnöjda med, och energin som vi behöver för att påverka världen. Om vi sedan kan integrera vårt känslomässiga vetande och vårt rationella tänkande så kan vi säga att vi har tillgång till vår emotionella intelligens, vilket hjälper oss att hantera och problemlösa livets utmaningar.

Hur skulle du beskriva följande (som fakta, ilska, indignation och/eller våld)?

Moraliserande är alltid fel.

Våld är alltid fel.

Jag hatar våld.

Fredliga lösningar är alltid bättre.

Putin är en idiot.

Ryssar är lättlurade och känslokalla patrioter.

Det är rätt av Ukraina att försvara sig med våld.

Att höja rösten.

Vilka beteenden kan du själv komma på (verbala eller icke-verbala) som vi kan ha olika uppfattningar om (om de är fakta, känsla, åsikt eller aggressivt beteende)?

Könsskillnader och könsroller

Ett av de mest grundläggande antagandena inom vår kultur är att det finns två kön (manligt och kvinnligt) och att det finns vissa skillnader mellan dessa. Dessa påstådda skillnader kan vi dela upp i skillnader i 1) biologi, 2) beteende, 3) erfarenhet, 4) stereotyper och 5) ideal.

Biologiska könsskillnader

Människor föds med könsorgan som oftast går att kategorisera som manliga eller kvinnliga. Utseendet på dessa varierar mycket inom varje kön och ibland är det svårt att avgöra om könsorganet är manligt eller kvinnligt (så kallat intersex). Genetiskt kan vi se att dessa skillnader oftast överensstämmer med könskromosomernas uppsättning av antingen XX (kvinnor) eller XY (män). Detta kallas primära könsskillnader.

Sekundära könsskillnader utvecklas över tid, framför allt på grund av könsorganens hormonproduktion. Män blir i genomsnitt längre än kvinnor, utvecklar större muskelmassa och mer hår, medan kvinnor oftast får större bröst och bredare höfter.

Normalfördelning

De flesta mänskliga egenskaper är vad vi kallar normalfördelade, vilket innebär att en majoritet ligger nära genomsnittet medan en liten grupp sticker ut från mängden dels över, dels under genomsnittet. De flesta människor är till exempel ungefär lika intelligenta (nära genomsnittet) medan några är påtagligt över och andra under genomsnittet.

Även egenskaper där det finns stora könsskillnader är oftast normalfördelade inom varje kön och överlappande mellan könen. Svenska män är i genomsnitt 180 cm medan svenska kvinnor är 166 cm. Skillnaden är alltså 14 cm. Spridningen inom varje kön är mer än 40 cm, alltså betydligt mer än skillnaden mellan könen. En del kvinnor är alltså längre än en del män, vilket gör stereotypen ”män är längre än kvinnor” missvisande om vi inte lägger till ordet ”oftast”.

Beteende

När vi mäter skillnader i beteende hos män och kvinnor ser vi att dessa är väldigt få. Män är i genomsnitt mer fysiskt aggressiva, attraherade av kvinnor, positiva till tillfälliga sexuella förbindelser och masturberar oftare. Flera studier visar dock att män i genomsnitt beter sig mindre aggressivt och kvinnor mer aggressivt när de tror att andra inte vet vilket kön de har. Och kvinnor är i genomsnitt lika positiva till tillfälligt sex som män om de tror att de kommer att bli sexuellt tillfredsställda.

Erfarenhet

Beteende är en produkt av både biologi och social påverkan, men hur mycket som är arv och hur mycket miljö har diskuterats länge. Från det att vi föds behandlas vi olika på grund av vårt kön, vilket förstås påverkar både vår självbild och vår uppfattning av kön. Även här är det förstås stor variation inom könen, vilket gör det svårt att tala om ”den kvinnliga, respektive manliga, erfarenheten”. Exempelvis finns det erfarenheter av att som flicka/kvinna bli behandlad som pojke/man och tvärtom.

Att bemötas som homo- eller bisexuell, transperson eller queer har för många inneburit att bli behandlad som en defekt människa eftersom en inte såg ut eller betedde sig som en genomsnittlig pojke, flicka, man eller kvinna. Men i vissa fall också att bli respektfullt behandlad som en människa med sitt eget kön och sexualitet.

Stereotyper

De flesta människor utvecklar redan före tre års ålder en överdriven föreställning om könsskillnader – vi tror att kvinnor och män är mer olika än de egentligen är, samt att kvinnor är mer lika varandra och män mer lika varandra än de egentligen är. Dessa stereotyper, i likhet med stereotypa föreställningar om olika etniska grupper, ålder, religion, genus, sexualitet, funktionsvariationer, yrke, utseende etc, ger oss en upplevelse av förståelse och förutsägbarhet. Vi slipper känna oss osäkra och nyfikna inför varje människa vi möter. Ofta tror vi till exempel att kvinnor är emotionella, känsliga, omhändertagande, passiva, undergivna och attraherade av män, medan män är rationella, individualistiska, självhävdande, aggressiva, aktiva, dominanta, teknik-kunniga, attraherade av kvinnor och mer sexuella än kvinnor.

Stereotyper bygger ibland på ett faktum (till exempel att de flesta kvinnor söker en manlig partner), men risken är att vi glömmer bort olikheterna inom gruppen, i det här fallet att många kvinnor söker en kvinnlig partner, en partner av annat genus, flera partners eller ingen partner alls.

Stereotype threat

Ibland bygger stereotyper på myter, till exempel att tjejer är sämre på matte än killar. Och oavsett om de bygger på fakta eller myter så får de ofta ett eget liv. Om vi riskerar att bekräfta en negativ föreställning om den grupp vi anses tillhöra upplevs detta ofta som ett hot som väcker oro (stereotype threat). Om tjejer förväntas vara sämre på matte kan det till exempel göra en del av dem så oroliga att de presterar under sin egentliga förmåga på ett prov, vilket förstärker både deras egen och andras stereotypa föreställning.

Normer och bestraffning

Förutom att vi har en idé om hur män och kvinnor är, har vi också åsikter om hur män och kvinnor borde vara. Ofta överensstämmer dessa normer med våra stereotyper och ofta bestraffas vi när vi bryter mot dessa. En kvinna som satsar på sin karriär istället för familj, eller väljer ett stereotypt ”manligt” yrke som till exempel chef eller lastbilschaufför, får ofta betala ett högt pris för detta. En öppet homosexuell man riskerar i många kulturer att misshandlas, fängslas eller dödas.

Reflektera över vad du själv tror skiljer kvinnor, män och trans-/queer-personer gällande biologi, beteende och erfarenhet, samt vilka stereotypa uppfattningar och ideal du ser i samhället!

Överraskningar & lärdomar

  • en metod för utvärdering

Från födseln lär vi av våra erfarenheter, men lärdomarna är oftast implicita (outtalade) eller en del av en förklarande berättelse som hindrar utveckling. Lärdomen ”Jag passar inte in i den här gruppen” hindrar till exempel både mig själv och gruppen från att utforska vad det innebär att ”passa in” (vilka normer gruppen har), vilka beteenden/normer vi vill se i gruppen och vad vi kan göra för att påverka gruppen. Lärdomen ”Linus är en idiot” hindrar både mig själv och Linus från att utforska vilka beteenden jag stör mig på.

En struktur som hjälper oss att reflektera över våra erfarenheter på ett utforskande och icke-dömande sätt är ”Överraskningar & lärdomar” (från Yvonne Agazarians systemcentrerade träning). Denna kan användas närhelst vi vill reflektera över våra erfarenheter och passar särskilt väl för att avsluta ett pass av erfarenhetsbaserat lärande. Målet är att sätta ord på våra upplevelser på ett sätt som ökar nyfikenheten både hos oss själva och andra.

Vi formulerar oss i någon av följande fem kategorier:

Kraftfält

I det systemcentrerade perspektivet utgår vi från att mänskliga system (individer, par, grupper, organisationer) alltid är målinriktade.

Primära och sekundära mål

De primära målen, som finns där oavsett om vi är medvetna om dem eller inte, är överlevnad och utveckling. De sekundära målen handlar om att bemästra omgivningen. Som individ kan mina sekundära mål till exempel vara att bilda familj eller göra karriär. För en organisation skulle det kunna vara vara att göra vinst eller att erbjuda god service.

Explicita och implicita mål

Explicita mål är det vi säger att vi försöker uppnå. I verkligheten gör vi sedan ofta något helt annat, det vill säga rör oss mot ett annat mål än det vi sagt. Vi kan kalla dessa outtalade mål implicita. Till exempel kan vi säga att vi vill sluta äta godis och börja motionera (explicita mål) men det vi gör är att äta godis och titta på teve (implicita mål). Organisationer har ofta högtravande visioner för hur man vill värna miljön och de anställdas välmående (explicita mål), medan verkligheten ofta ser annorlunda ut (implicita mål).

Drivande och hindrande krafter

I mänskliga system förekommer alltid vissa beteenden som för oss närmare våra explicita mål medan andra beteenden för oss i motsatt riktning, mot våra implicita mål. Vi kan kalla dessa beteenden för drivande respektive hindrande krafter. Oftast är kampen mellan dessa krafter ganska jämn, vilket innebär att mänskliga system oftast befinner sig i relativt stabil jämnvikt.

Kraftfält

Grafiskt kan vi illustrera hur dessa krafter möts i ett kraftfält.

  

Drivande krafter ——————-> <—————— Hindrande krafter

Om vi vill öka systemets möjligheter att utvecklas och nå sina explicita mål, kan vi antingen öka de drivande krafterna eller minska de hindrande. Att öka de drivande krafterna leder dock ofta till att även de hindrande krafterna ökar och att systemet hamnar under press och gör av med energi utan att utvecklas. Om vi istället löser upp de hindrande krafterna så kommer de drivande krafterna utan ansträngning att föra oss mot våra explicita mål.

Ditt personliga kraftfält

Fyll i kraftfältet på nästa sida. Fundera över vad som är dina personliga mål gällande kommunikation och relationer. Skriv sen i vänstra kolumnen vilka beteenden du gör som för dig närmare dina mål och i den högra vad du gör som hindrar dig.

När du har gjort ditt mål explicit och identifierat några drivande och hindrande krafter, kan du fundera över vilken av de hindrande krafterna som du tror skulle vara lättast att minska. Ju mer konkret du gör din plan för när och hur du kommer att lösa upp din hindrande kraft, desto större chans att du lyckas. Att tala om för andra vad du tänker göra och att träna tillsammans med andra  ökar dina chanser ytterligare!

Gruppens kraftfält

Gör ett kraftfält för oss som grupp. Från ett systemperspektiv spelar det ingen roll vilken person som gör vad – målet är att utforska hur gruppen kan utvecklas. Att skilja mellan roller (ledare och medlem) kan dock vara meningsfullt.

Vilka hindrande krafter tror du skulle vara enklast för gruppen att lösa upp?

Ser du några likheter mellan ditt personliga kraftfält och gruppens? Finns det hindrande krafter vi kan utforska och lösa upp tillsammans som både för dig närmare dina personliga mål och gruppen närmare gruppens mål?

Att ge och ta emot återkoppling (feedback)

– några tips

Mål: informationsöverföring

reducera brus: redundans, vaghet, motsägelser

Teori: Sannolikheten för att mottagaren tar in informationen med nyfikenhet ökar om hen gör ett fritt val och själv ber om återkoppling, samt om återkopplingen ges utan brus. Om olikheten (mellan återkopplingen och mottagarens självbild/världsbild) är för stor kommer mottagarens gräns att slutas.

Att ta emot återkoppling

  • Centrera dig (så att du har tillgång till din energi/resurser/nyfikenhet)

  • Ta upp din medlemsroll (medveten om sammanhangets mål)

  • Klargör för dig själv vad du vill veta

  • Se upp för kroppshållningar som kan trigga dominanta eller undergivna roller hos andra

  • Ställ en specifik och kontexualiserad fråga (t.ex. ”Vad triggade jag i dig när jag satt med armarna i kors för 5 minuter sedan?”)

  • Om återkopplingen är vag, ställ klargörande frågor

  • Om återkopplingen är en åsikt, be om beteende-data

  • Om du blir upprörd: andas, centrera dig, kontextualisera återkopplingen (detta gäller för denna person i denna situation snarare än beskriver mig som person), avgör själv vilka delar av återkopplingen som är användbara för dig och säg stopp innan du tappat din nyfikenhet

  • Tacka för återkopplingen och ge dig själv tid att smälta den

Att ge återkoppling

  • Centrera dig

  • Ta upp din medlemsroll

  • Lyssna på önskemålet om återkoppling eller fråga (nyfiket!) om mottagaren vill ha återkoppling

  • Om önskemålet är för allmänt (t.ex. ”Vad tycker du om mig?”), be om specifikation

  • Var själv specifik i termer av observationer, beteenden och känslor

  • Var nyfiken på mottagarens nyfikenhet och fråga om hen vill ha mer återkoppling snarare än att överväldiga hen.

Separationer och oavslutade affärer– en del av livet

Separationer är en oundviklig del av livet. Från de mikro-separationer som sker varje gång vi bryter blick-kontakten till den oåterkalleliga separationen när någon dör. Vi kan antingen vara medvetna om separationen eller inte och vi kan benämna den eller inte. Vi kan utforska och uttrycka våra upplevelser, behålla dem för oss själva eller hålla våra känslor ifrån oss. Oavsett vad vi väljer kommer detta att ha en effekt på oss själva, andra och våra relationer.

Ett tydligt avsked är en påminnelse om realiteten att varje gång vi ses kan vara den sista, vilket ger oss en möjlighet att ta vara på mötet, att säga, fråga och utforska något som känns viktigt. Att avsluta något oavslutat.

Oavslutade affärer

Oavslutade affärer är upplevelser som vi hittills valt att hålla för oss själva, men som hör hemma i relationen/gruppen. Det kan vara att vi känner tacksamhet, avund, nyfikenhet, frustration, skuld, sorg etcetera, antingen i relation till en specifik person eller till gruppen som helhet. Att dela dessa upplevelser med personen/gruppen är ett sätt att ta upp min auktoritet och bli mer autentisk/verklig både för mig själv och för andra. Det kräver mod men kan bidra både till min egen, andras och gruppens utveckling.

Att ta tillbaka projektioner

Vi har alla en tendens att projicera delar av oss själva på andra. Ofta gör vi detta för att vi inte vill kännas vid dessa delar. Vi betraktar andra som ängsliga, svaga, behövande, aggressiva, egoistiska etc för att slippa inse att även vi själva har dessa sidor. Eller så ser vi andra som kompetenta, starka, attraktiva, varma, roliga etc. för att vi har svårt att tro att vi själva besitter dessa egenskaper, eller för att slippa det ansvar som följer med dessa egenskaper.

Att ta tillbaka våra projektioner innebär att vi sätter ord på dem och utforskar hur det är att äga dem. Vi upptäcker nya aspekter av oss själva, utvecklar vår empatiska förmåga och lämnar den andre fri att vara sig själv. Särskilt kollektiva projektioner tvingar in individer i roller som är svåra att ta sig ur på egen hand och om vi kan ta tillbaka dessa – låta gruppen snarare än individen äga upplevelsen/egenskapen – så kan det bli en transformerande erfarenhet för alla inblandade.

Frågor

  1. Är du medveten om något mönster för hur du brukar separera (i mikro- till makroseparationer)?

  2. Gör du tydliga avslut eller slätar du över, låter relationer rinna ut i sanden?

  3. Bestämmer du ensam om relationen ska avslutas eller gör du det tillsammans?

  4. Tillåter du dig att uppleva/känna separationer?

  5. Sätter du ord på dina upplevelser eller behåller du dem för dig själv?

  6. Är du nöjd med ditt mönster eller vill du ändra på det?

  1. Hur känns det att andra valt, eller kan välja, att lämna gruppen?

  2. Har du oavslutade affärer med ledaren, enskilda medlemmar eller gruppen som helhet?

  3. Vill du behålla dessa för dig själv eller utforska dem med gruppen?

  4. Har du negativa förutsägelser av vad som kan hända om du delar dina upplevelser med gruppen?

  5. Kan du förutsäga andras reaktioner?

  6. Kan du ta ansvar för andras reaktioner?

  7. Vem är ansvarig för den information du väljer att inte dela med gruppen?

Ordlista

Ansvar – att ta upp en funktionell roll i de sammanhang vi befinner oss i. Vi kan endast ta ansvar för våra egna beteenden, inte för hur andra reagerar på dessa. Den information vi delar med andra blir ett delat ansvar att hantera. Undanhållandet av information för andra är vi ensamt ansvariga för. I en organisation definieras varje roll av en kombination av ansvar och mandat.

Auktoritet – rätten att ta plats, göra sin röst hörd och påverka sin omgivning.

Brus – vaghet, överflöd och motsägelser vilka hindrar informationsöverföring.

Centrering – att rikta sin uppmärksamhet mot sitt psykofysiologiska centrum (längst in i magen) för att få tillgång till ens upplevelse. Jmf. distraktion.

Drivande krafter – de beteenden som bidrar till att uppnå målet i ett visst sammanhang. Det som utgör drivande krafter i ett sammanhang kan utgöra hindrande krafter i ett annat.

Distraktion – när vår uppmärksamhet och energi riktas mot något utanför verkligheten här-och-nu. Jmf. centrering.

Emotionell intelligens – integrering av rationellt tänkande och känslor.

Energi – förmågan att arbeta. Mängden energi vi har tillgång till avgörs dels av fysiologiska faktorer såsom näringsintag och vila, men också av öppenheten mellan olika delar i mänskliga system, där energi överförs i form av information/kommunikation.

Funktionellt subgruppande – en metod för konflikt- och problemlösning där hela systemet utforskar en sida/aspekt av konflikten/problemet i taget, vilket ökar sannolikheten att ny information tas in och integreras, samt minskar risken för att motsättningar tas personligt. Jmf stereotypt subgruppande.

Försvar – hindrande krafter som undviker verklighetens konflikter, impulser och känslor.

Förtvivlan – en regressiv upplevelse av enbart den onda sidan av den primitiva uppdelningen av världen i ont och gott, i vilken njutande och glädje upphör att existera och livet upplevs som överlevnad i en hopplös och meningslös värld.

Hindrande krafter – beteenden som hindrar ett system att uppnå sitt mål.

Härbärgera – att uppleva en känsla eller impuls utan att omedelbart handla utifrån den. Jmf. utagera.

Individuation – att upptäcka och integrera likheter mellan sig själv och andra. Försvar mot detta är t.ex. förakt, alienation, misstänksamhet och förtvivlan. Dessa försvar leder till social isolering.

Intentionsröresler – mer eller mindre synliga, ofta omedvetna, rörelser som avslöjar en persons känslomässiga impuls.

Intoning – känslomässig resonans med sin egen, den andres, subgruppens eller hela gruppens upplevelse.

Konstruerad verklighet – den kognitiva karta vi har över verkligheten, baserad på tidigare erfarenheter och mer eller mindre i samstämmighet med verkligheten.

Kraftfält – en modell för att åskådliggöra vilka beteenden som hjälper respektive hindrar oss från att uppnå våra mål i ett givet sammanhang.

Känsla – en känsla är en kroppslig reaktion antingen på verkligheten eller på våra tankar (konstruerad verklighet). Känslan består av 1. den kroppsliga reaktionen, 2. upplevelsen av denna och 3. impulsen att handla. Känslor är ordlösa och föregår våra försök att sätta ord på och kognitivt förstå dem.

Livskraft – den inneboende tendensen hos varje levande organism att överleva och utvecklas. Denna kan komma till uttryck antingen i ett nyfiket utforskande av nya möjligheter eller som ett hårdnackat bevarande och skyddande av det vi uppfattar som vår identitet.

Mandat – den auktoritet vi får tilldelad av sammanhanget.

Medkänsla – den känslomässiga reaktionen på andras (och eget) lidande som väcker en önskan att hjälpa.

Medlemsroll – när vi riktar vår personliga energi mot sammanhangets gemensamma mål.

Mål – mänskliga system är målorienterade. De har en inneboende strävan att överleva och utvecklas (primära mål), samt att påverka sin omgivning (sekundära mål). Dessa mål kan vara explicita (uttalade) eller implicita (outtalade).

Mänskliga system – en individ, ett par, en grupp, en organisation, ett samhälle eller hela mänskligheten. Alla mänskliga system fungerar enligt liknande principer, fr.a. att de strävar efter överlevnad och utveckling, samt genomgår olika utvecklingsfaser.

Nedstämdhet – en effekt av att impulsen att ge igen mot en frustrerande verklighet vänds mot självet i form av självkritiska tankar och självdestruktivt beteende (en ”boomerang”). Den medfödda impulsen att ge igen tas personligt och blir ytterligare en källa till självkritik.

Nyfikenhet – den känslomässiga reaktionen på det okända som väcker en önskan att utforska.

Oro – en psykofysiologisk reaktion på en upplevd fara; ett försvar mot verkligheten. Jmf. rädsla.

På kanten till det okända – upplevelsen av osäkerhet, icke-vetande, som kan väcka både oro och nyfiken förväntan

Roll – en samling målorienterade beteenden, oberoende av personen som för tillfället upptar rollen. Roller kan vara självcentrerade (utan hänsyn till sammanhanget) eller funktionella (rollens mål ligger i linje med sammanhangets).

Roll-låsning – två självcentrerade roller som triggar och förstärker varandra.

Rädsla – den känslomässiga reaktionen på en akut fara. Jmf. oro.

Sammanhang – omgivning, kontext, system.

Separation – att upptäcka och integrera olikheter mellan sig själv och andra. Försvar mot separation är t.ex. förälskelse, idealisering och blind tillit. Dessa försvar leder till beroende och exploaterbarhet.

Självcentrerad – när vi eftersträvar våra personliga mål utan hänsyn till sammanhanget. När vi tror att vi är världens medelpunkt och tar allt personligt, t.ex. våra framgångar, motgångar och andras beteende.

Skuld – konflikten mellan tanken om hur jag borde betett sig och den motsatta impulsen – mellan fantasi och verklighet. Jmf. medkänsla.

Sociala försvar – undvikande av den oförutsägbara relationella verkligheten genom stereotyp, inautentisk, social kommunikation.

Sorg – den känsla som väcks av insikten att vi förlorat någon eller något för oss värdefullt – en älskad, en kroppslig eller mental förmåga, en illusion eller missade möjligheter.

Spänning – försvar mot känslor. Muskulär spänning hindrar upplevelsen av känslornas kroppsliga reaktion och impuls. Spänning kan förekomma både inom den viljestyrda (skelett-)muskulaturen och den autonoma muskulaturen (t.ex. i tarmar och blodkärl) och kan ge upphov till psykosomatiska åkommor såsom stelhet och värk i nacke och rygg, magproblem mm.

Stereotypt subgruppande – människors spontana tendens att söka sig till dem som verkar vara likadana och hålla avstånd till dem som verkar annorlunda. Ett vi-och-de-tänkande baserat på ytliga likheter/olikheter. Jmf. funktionellt subgruppande.

Stress – se oro.

Subgrupp – en grupp inom gruppen som i ett givet ögonblick har en likhet. Även inom en individ eller ett par kan vi tala om olika subgrupper, när vi har tillgång till flera perspektiv samtidigt.

Sunt förnuft – se emotionell intelligens.

System – se mänskliga system.

Tomhet – upplevelsen av förlusten av kontakt med de delar av oss själva vi en gång i tiden förkastat, t.ex. vår spontanitet och kreativitet.

Upplevelse – vår intuitiva, ordlösa, känslomässiga förståelse av vår relation till sammanhanget.

Utagera – att handla utifrån en impuls utan hänsyn till sammanhanget. Jmf. spontanitet och härbärgera.

Utvecklingsfaser – en förutsägbar sekvens av faser som alla mänskliga system genomgår, alternativt fastnar i en viss fas. Dessa är i princip flykt, kamp, intimitet/samarbete och arbete/lek.

Vägval – de valmöjligheter vi har i varje ögonblick i livet, t.ex. mellan att förklara och att utforska.

Ångest – se oro.